En ljus framtid?

Smärta som vapen, ett sätt att förlikas med kontra angripa det egna jaget, utan en säkerhet på vad utgången kommer att bli. Det gör ont utifrån, skadan kommer inifrån men det är smärta som varken hörs, syns eller kan delas. Man är ensam i sin smärta, den överväldigande tyngden från klumpen av ångest som river på insidan, redo att göra sig sedd, hörd - ta över. Man vill tillåta det. Det är det enda som känns, det enda som håller en vid ett liv där man fortfarande känner något. Man vill inte upptäcka hur det är utan och ju längre man vandrar tillsammans desto mer bekanta blir man. Närmast vänner. Vän med sin ångest som senare ändrar sitt namn till de dåliga ursäkternas skepnader.

Men som allt har det ett slut. Smärtan finns där fortfarande men klorna känns mindre, armarna de sitter på äldre och trötta och livsgnistan i det som en gång var en brinnande boll av ångest har slocknat, endast efterföljt av ett lik som mumifieras och till slut stelnar till att bli ett minne. Den finns forfarande där, den är en del av ditt liv med det är inte längre den som är i kontroll. Det goda segrar och med tack av de näras magar av fjädrar delar de med sig av den mjuka, kittlande känslan som du inser varit en saknad du inte vågat minnas.

Det finns rentav glädje. Det går att andas och varje andetag du tar fyller dina lungor med mer luft än någonsin tidigare. Ögonen öppnas mer. Håren reser sig på armarna. Du hör ljudens färger och du ser färgernas toner, ett ögonblick av eufori som du har dig själv, dina nära och de goda fjädrarna att tacka för. Det finns något nytt, något annat, något för mig där borta och det väntar inte. Det bara lever och är jag lycklig får jag möjligheten att korsa vägen med någon vars fjärdar i magen vibrerar i samma frekvens som min.