Problem: Ända och Enda

Det finns olika svenska ord i dag som vållar olika problem för olika människor. "Ända" och "Enda" är ett typiskt exempel på ord som svenska folket tenderar ha problem med att använda på ett korrekt sätt. Som stasi-lingvist sticker det i ögonen när man ser dessa "svarta hål" i texter. "Svarta hål" är fel använda ord, en fel uppbyggd mening, särskrivningar och felstavningar. Dessa "hål" tenderar att ta fokus från vad texten vill säga, vad texten ska förmedla och bidrar bara med irritation och okoncentration. Vikten av att korrekturläsa texter är otroligt viktigt då ens budskap, det man vill säga och förmedla, kan krossas enbart genom att använda "ända" istället för "enda".

Jag ska här försöka förklara skillnaden mellan de båda.

Problemet jag oftast ser är att människor skriver "ända" när det egentligen (ett annat ord som jag tänker diskutera mer om i annat inlägg) ska vara "enda".
Som t.ex. Jag är den ända... Det är den ända...
I dessa lägen ska "enda" användas.

Ordboken säger som följer:
ENDA = (adjektiv) ensam av/i sitt slag.
ÄNDA = 1. (adjektiv) hela sträckan (till en viss punkt) (om tid och rum).
2. ändar, ändan (substantiv) slut. yttersta del (särskild om rum).
3. ändan, ändor (substantiv) bakdel hos människa (vardagligt tal).

Ser ni problemet med fel användning? Jag kan förstå ihopblandningen av de båda liknande adjektiven då de ser nästan lika ut och båda är beskrivande ord men många tror att "ända" representerar det som är ensam, unikt när det i stället ska användas i sammanhang som "ända upp till taket" eller "ända in i kaklet". Det beskriver alltså en fullständig sträcka i antingen tid eller rum.

En tumregel som jag har lärt mig av erfarenhet, när ni är osäkra på vilket av orden som ska användas är det i 90 % av fallen "enda". Beakta detta, det kan rädda era texter.