En ljus framtid?

Smärta som vapen, ett sätt att förlikas med kontra angripa det egna jaget, utan en säkerhet på vad utgången kommer att bli. Det gör ont utifrån, skadan kommer inifrån men det är smärta som varken hörs, syns eller kan delas. Man är ensam i sin smärta, den överväldigande tyngden från klumpen av ångest som river på insidan, redo att göra sig sedd, hörd - ta över. Man vill tillåta det. Det är det enda som känns, det enda som håller en vid ett liv där man fortfarande känner något. Man vill inte upptäcka hur det är utan och ju längre man vandrar tillsammans desto mer bekanta blir man. Närmast vänner. Vän med sin ångest som senare ändrar sitt namn till de dåliga ursäkternas skepnader.

Men som allt har det ett slut. Smärtan finns där fortfarande men klorna känns mindre, armarna de sitter på äldre och trötta och livsgnistan i det som en gång var en brinnande boll av ångest har slocknat, endast efterföljt av ett lik som mumifieras och till slut stelnar till att bli ett minne. Den finns forfarande där, den är en del av ditt liv med det är inte längre den som är i kontroll. Det goda segrar och med tack av de näras magar av fjädrar delar de med sig av den mjuka, kittlande känslan som du inser varit en saknad du inte vågat minnas.

Det finns rentav glädje. Det går att andas och varje andetag du tar fyller dina lungor med mer luft än någonsin tidigare. Ögonen öppnas mer. Håren reser sig på armarna. Du hör ljudens färger och du ser färgernas toner, ett ögonblick av eufori som du har dig själv, dina nära och de goda fjädrarna att tacka för. Det finns något nytt, något annat, något för mig där borta och det väntar inte. Det bara lever och är jag lycklig får jag möjligheten att korsa vägen med någon vars fjärdar i magen vibrerar i samma frekvens som min.

Problem: Skrivet dialektalt talspråk.

Te är något man dricker.

Till är en preposition.

Problem: förkortningar

När man först börjar fundera kring fenomenet förkortningar så inser man ganska snabbt vad onödigt det är. Det finns ett flertal olika anledningar till att förkortningar av ord, som till exempel t.ex., är irriterande och framkallar negativa känslor.

För det första så blir de avhuggande i texten, de står ut, när syftet med dem egentligen är något helt annat. Att använda sig av en förkortning är då i din text en koncentration av punkter och bokstäver som egentligen inte säger något, utan bara finns där och skapar en fläck i det som annars (förhoppningsvis) skulle vara en flytande mening.

För det andra så är förkortningar lite överlägsna. Att inte skriva ut orden och förkorta dem och dess betydelse är att tro mer på sig själv än språket. Man tar även en risk när man förkortar. Man kan inte veta att läsaren tar emot innehållet och förstår vad förkortningen går ut på. Som tidigare inlägg har sagt, var tydlig, ibland närmast övertydlig, så att ditt budskap inte kan tolkas på annat sätt än menat. Tänk alltid på vem det är du skriver till.

Förkortningar ger även intrycket av att författaren är lite lat och byråkratisk. Texter som jag tycker är förbehållna med att få innehålla förkortningar som s.k., t.ex., osv., m.m., är lagtexter och "terms of agreement"-dokument. Texter som bara behöver tryckas och läsas små delar av för att hitta sitt matnyttiga. Där behövs inte tydligheten i flytet av texten, där behövs tydligheten i retoriken.

Men det är inte många av oss som skriver sådana typer av texter. Även fast retoriska svängar är bra att kunna hantera så är de inte nödvändiga för att skriva en bra text. Kortheten, slagkraftigheten och tydligheten sammanfattat i noggranna valda typsnitt är helt klart bäst.

Men det finns naturligtvis ord som med fördel förkortas. Förkortningar på företag, myndigheter, organisationer och liknande skrivs ut första gången de nämns i texten men kan, eller ska, förkortas när det återigen förekommer. Det finns också två olika typer av förkortningar inom dessa. Första är förkortningen som uttalas som ett ord, exempelvis Ikea och Sida. Den andra gruppen är de som uttalas bokstav för bokstav och de skriv då med stor bokstav helt och hållet som exempelvis ABB och SMHI.

Det finns också förkortningar som ord. De är allmänt accepterade och ska naturligtvis användas. Lägg dock märket till att varken pc eller aids skrivs med stor bokstav. Om man skulle blanda ihop det finns det ett fint exempel på hur fel det kan bli om man använder versaler på fel sätt.

Skriver man "VHS" så syftar det som ovan till ett ord som uttalas bokstav för bokstav. Det gör det även när det skrivs "vhs". Men skillnaden mellan de båda är stor. "VHS" syftar till "Verket för högskoleservice" medan "vhs" istället syftar till, de nu lite förlegade, videobanden.

Så betänk förkortningar när du skriver din text. Att använda t.ex., s.k., osv., m.m., och liknande förpestar en text. Gör det till en vana att skriva ut, flytet blir bättre och ögat behöver inte hoppa lika mycket, då man lär sig att identifiera punkter som ett avslut och därmed paus. Betänk också förkortningar som ska användas och på vilket sätt. Exempel finns ovan.

Angående teckensnitt

Teckensnitt är en viktig faktor för texten mening, betydelse och styrka. Denna text är skriven i Verdana, en typsnitt som saknar Seriffer. Seriffer är de streck som avslutar en bokstavsstapel genom att få det att se ut som den kopplas samman till nästa. Det har länge sagts att serifftypsnitt används bäst som brödtext.

Det behöver nödvändigtvis inte vara sant.

Jag förstår idéen med serifftypsnitt, att ögat ska kunna följa en linje, att bokstäverna snabbare kan identifieras och tolkas. Brödtext är till för att läsas och läsas om, återvända till och reflektera över. San-seriffer, som då är motsvarigheten och saknar detta streck, används fördelaktigt till rubriker, slogans och liknande.

Det handlar i grund och botten om vad du vill säga.

Att skapa ett flyt genom en text gör man bäst genom orden man använder men att medvetet välja typsnitt efter mål är en genväg till lättare förståelse. Använd San-seriffer till det du vill framhäva, accenturera. Använd då Arial, Helvetica (ett typsnitt älskat av reklamvärlden som pryder de flesta logotyper) och liknande.

Använd Times New Roman, Garamond (personlig favorit) och andra serifftypsnitt när du vill förklara, nyansera, informera.

Att det sedan finns alternativ som gör att typsnittet kan varieras, som till exempel Kursiv variant eller att trycka på "Bold", gör möjligheterna till att förmedla en känsla enbart genom en bokstavs utseende enorma. Även understruken och genomstrucken har sina effekter. Versaler och gemener har förmåga att uttrycka ilska eller kocentration. Användandet av enbart versaler tror jag inte att det är många som uppskattar att läsa, det blir ett skrikande uttryck, och bara det säger väl vilken effekt utseendet på en bokstav kan ha.

Verdana, som används här, är ett san-serifftypsnitt. Varför, kan man då tänka, använder jag det i brödtexten? Därför att det här är inte menat att vara en brödtext. Det är inte meningen att man snabbt ska läsa igenom detta. Det är meningen att man ska ta till sig, att man ska se varje ord och förstå innebörden, sammanhangen. Det sätter ett krav på mig. Att hålla mig ännu mer kortfattad. Korta meningar med san-serifftypsnitt står ut. De är de bästa underrubikerna i världen.

Beakta typsnittet. Testa, misslyckas, försök igen. Låt någon läsa din text i olika varianter. Ställ dig frågor som; "Hur får det här typsnittet mig att må?","Representerar det innehållet i texten?","Representerar det mig?".

Textens förmåga

Skrivregler. En idé som är svår att greppa. Förutsatt att man använder korrekt språk med stavning, satsbyggnad och längd så är man ändå inte en bra skribent för det. Det krävs något mer. En del har föreställningen att en bra skriven text är långa meningar med fackligt språk. Som exempelvis kurslitteratur. Studenter är de första att protestera. Kurslitteratur använder långa meningar, ibland hela stycken, fackligt språk och vältrande i fina ord som författaren kanske inte ens själv vet hur man ska använda. Kurslitteratur är (för det mesta) osannolikt svårt att läsa.

Även uppsatser och vetenskapliga texter ska tydligen skrivas komplicerat, jargongen är att ju mer invecklat och "snyggt" du förpackar det och ju mer oförståligt du gör det desto bättre vetenskapman/kvinna är du. Jag hatar att skriva vetenskapligt.

Det beror på att den är översittande. Den är obegriplig och man måste läsa om för att förstå, för att minnas. En bra text är okomplicerad, man använder korta ord och korta meningar för att få texten att flyta. Flyter den inte är det något fel.

Men det viktigaste att tänka på när du skriver din text är att tänka på läsaren. Tro inte att läsaren vill veta allt och tro inte heller att läsaren är dum. Men överskatta inte heller läsarens förkunskaper. Säg det du vill säga, kort och koncist, men säg inte allt. Blir läsaren för uttråkad lämnar den din text.

När du korrekturläser din text letar du efter fel. Bra, det ska och måste göras. Men gör det även till vana att läsa upp din text högt för dig själv. Haltar du och det behövs pauser är det något fel. Kortare ord, kortare meningar och mer innehållsrikt material på färre använda ord. Det är en konst att lyckas med.

Jobba med din text.
Ett lätt, rakt och tydligt språk visar respekt och ger ett ärligt intryck.

Tack för inspirationen Please Copy Me.

Problem: Ända och Enda

Det finns olika svenska ord i dag som vållar olika problem för olika människor. "Ända" och "Enda" är ett typiskt exempel på ord som svenska folket tenderar ha problem med att använda på ett korrekt sätt. Som stasi-lingvist sticker det i ögonen när man ser dessa "svarta hål" i texter. "Svarta hål" är fel använda ord, en fel uppbyggd mening, särskrivningar och felstavningar. Dessa "hål" tenderar att ta fokus från vad texten vill säga, vad texten ska förmedla och bidrar bara med irritation och okoncentration. Vikten av att korrekturläsa texter är otroligt viktigt då ens budskap, det man vill säga och förmedla, kan krossas enbart genom att använda "ända" istället för "enda".

Jag ska här försöka förklara skillnaden mellan de båda.

Problemet jag oftast ser är att människor skriver "ända" när det egentligen (ett annat ord som jag tänker diskutera mer om i annat inlägg) ska vara "enda".
Som t.ex. Jag är den ända... Det är den ända...
I dessa lägen ska "enda" användas.

Ordboken säger som följer:
ENDA = (adjektiv) ensam av/i sitt slag.
ÄNDA = 1. (adjektiv) hela sträckan (till en viss punkt) (om tid och rum).
2. ändar, ändan (substantiv) slut. yttersta del (särskild om rum).
3. ändan, ändor (substantiv) bakdel hos människa (vardagligt tal).

Ser ni problemet med fel användning? Jag kan förstå ihopblandningen av de båda liknande adjektiven då de ser nästan lika ut och båda är beskrivande ord men många tror att "ända" representerar det som är ensam, unikt när det i stället ska användas i sammanhang som "ända upp till taket" eller "ända in i kaklet". Det beskriver alltså en fullständig sträcka i antingen tid eller rum.

En tumregel som jag har lärt mig av erfarenhet, när ni är osäkra på vilket av orden som ska användas är det i 90 % av fallen "enda". Beakta detta, det kan rädda era texter.

Människor som sysslar med Reklam

De är ett intressant släkte. Inte för att jag härmed sticker ut hakan med min otroliga erfarenhet av området men det finns ändå vissa tendenser som går att se. För det första så innehåller naturligtvis reklammakare olika undergrupper, som AD, copywriters, projektledare osv. Alla de kategorier har såklart människor ämnade för just den uppgiften, annars ser man ju brister i både intresse, kunskap och effektivitet.

Dock, genomgående, är att alla på något sätt är otroligt trevliga, eller försöker vara det. Arbetsskada? Kan vara så. Ytterligare en sak är att det sällan, sällan går att få tag på dem genom bara ett samtal. Det måste vara intalade meddelanden, sms, en viss kvantitet av samtal samt vänta på uppringande. Trots att detta mycket väl kan bidra till irritation och bekvämlighet som sätts åt sidan så är den slutgiltiga kontakten stimulerande. De fungerar som barn, så fort en reklamare gör någonting positivt tillbaka mot dig är allt förlåtet.